Ja, som vanligt så säger jag ”det beror på” – men på vadå?
Hela resonemanget tar sin början i fenomenet vitrifikation, dvs glasbildning i skärven. Och att vi behöver testa våra leror för absorption, som är det som bäst speglar vitrifikation i vår lerskärv.

Om du inte är bekant med det här fenomenet så föreslår jag att du läser mitt blogginlägg ”Tätt, slätt och lätt att hålla rent” från januari 2026 först, för där beskriver jag dels själva begreppet vitrifikation, dels hur du kan testa dina leror för absorption på ett enkelt sätt.

Lerskärven går alltså först igenom en sintringsprocess där fysiskt och kemiskt bundet vatten bränns ur skärven tillsammans med eventuella organiska restprodukter och koldioxid i huvudsak. Det är en process som pågår fram till någonstans mellan 900-1000C vanligtvis. MEN, det varierar från lera till lera när övergången till nästa process, vitrifikationsprocessen, tar vid. Så det är bra att testa sin lera även för det, dvs att bränna till några olika temperaturer i intervallet 900-1050C ungefär och se när absorptionen börjar minska. För det är så att absorptionen under sintringen är i praktiken rätt så oförändrad från ca 600C (när kemiskt bundet vatten bränts bort) fram till att vitrifikationen, förglasningen, börjar göra sitt inträde.

Så vad säger då det om vilken skröjtemperatur jag ska välja?
Övergången från sintring till vitrifikation varierar alltså från lera till lera så den behöver du testa för att ha kontroll på. Men enligt en stor studie av amerikanska leror så sker det ofta vid ett värmearbete kring kägla 06 (ca 980-1000C). Om du skröjbränner lite lägre än så – vid kägla 07-08 (ca 950-960C) så har du bränt så högt som möjligt utan att vitrifikationsprocessen inletts. Vi vill bränna så högt som möjligt för att få en stabil skärv att glasera senare, men inte så högt att den börjar vitifiera.

En vill ju gärna ha samma absorption på allt i hela skröjugnen om det går. Har du olika leror så kommer du ha olika absorption i dem, men inom samma lersort vill en ha så lika absorption som möjligt. Om du då vet vid vilket värmearbete din lerskärv fortfarande har maximal absorption så kan du styra temperaturen i ugnen efter det. Ta också hänsyn till om du har variationer i värmearbetet på olika ställen i ugnen - det kan skilja flera % i abosrption mellan olika föremål annars. 
Poängen med det här är ju att alla föremål kommer bete sig väldigt lika när du sen glaserar dem, frf allt om du doppglaserar dina föremål. Då har du störst chans att få den applikationstjocklek du vill ha på alla föremål från skröjen. Ett föremål som börjat vitrifiera kommer ju att bli för tunt glaserat annars.

Om du penselglaserar då? I alla möjliga forum där sådant diskuteras så säger många att en ska skröjbränna till ca1050C eller kägla 04. Men det beror ju på att de som arbetar med penselglasyrer ofta vill ha en lägre absorption i skärven för att hinna stryka ut penselglasyren innan den torkat på skärven. Och med en bra penselglasyr så går det precis lika bra om du skröjbränt till kägla 07-08.

”Avgasning” då?
Ja, att det sker en förbränning av organiska rester, koldioxid mm är absolut sant. MEN det sker i huvudsak i god tid innan 850C. Det som inte nått sin förbränningspunkt då är ett par råmaterial, men de når inte dit förrän vid ca 1150C ändå! Så att höja skröjtemperaturen lite grand till 1000 eller 1050C har ingen som helst påverkan på det. Det är inte det som kommer avgöra om du får diverse glasyrfel eller -problem. Nålstick och annat avhjälps på andra sätt.

Sammanfattning
Så om du vill ha en stabil skröjprocess där du har koll på om din lerskärv börjat vitrifiera eller inte så är en skröjtemperatur kring kägla 07-08 (950-960C) en bra start. MEN – kolla dina leror för det finns relativt stora variationer dem emellan. Och för olika lertyper kan ju en sintrad lera ha varierande absorption så du får anpassa din glaseringsprocess – eller dina glasyrer - efter det helt enkelt. Och att höja skröjtemperaturen för att leran ska ”gasa av sig” är inte en grej helt enkelt!

Bilden visar hur en absorptionskurva kan se ut för en lera där absorptionen stabiliseras på en högre nivå under sintringen – fram till den gröna linjen – för att sedan sjunka kontinuerligt under vitrifikationsprocessen. När lerskärven nått sin optimala vitrifikation – vid den röda linjen, dvs där absorptionen är max 0,5% för bruksgods – så har vi nått det värmerabete som lerskärven behöver i glasyrbränningen. Därefter brukar absorptionen öka igen när skärven blir överbränd och det börjar bildas blåsor i den.
Så det är ju rätt så bra att matcha behovet av värmearbete i lera och glasyr!